Hillevi Hagel

Hillevi Hagel satt och försökte komma på ett bra upplägg till sin nya roman. Hon började med metaforer. De fick inte vara klyschiga, men inte heller för skruvade. Hon prövade sig fram.

Bättre ensam än i dåligt sammanhang.
Hellre lidande än glidande
Sval men het (inuti)

Det gick inget bra. Hon ville komma på något nytt. Hitta en form som ingen tidigare hade använt sig av. Kanske kunde hon utnyttja tangentbordets mystiska tecken?

%¤¤¤¤$$ // (((½½++++++++ = ~9900£££====´´´% { & 3#3# ’’’’_-_&vx () [ \\ ! + ’ *_

Det blev inte så roligt som hon hade hoppats. Men hon kunde skriva en hel roman med bara kommatecken. Då kunde det se ut så här:

,,,,,,,,,,,,,,,,, ,,,,,,,,, ,, ,,,, ,,,,,,,,,,,,,,,, ,,,,,,,
,,,,,,, ,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,, , , ,
,, , , , ,,,, , ,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,, ,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,, ,,,,,,,,,,,,,, ,, , ,,,,,,,,,,,,,,,,, ,,,, , ,,,,

,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,
,,,,
,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,, ,,,,,,,,,,,,,,,,, ,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,, ,,,,,,,,,,,,, ,,,,,,,,,,, , , , , , , , , , , , , , , , ,,,,,,,,, , , ,,,

Det var rätt kul. En annan lustig grej var att skriva om djur. Det hade inte många gjort förut. Inte på ett seriöst sätt i alla fall.

Herr Daggmask tog på sig sin slips och gick till jobbet nere vid vägkanten. Utanför brevlådan höll han på att bli ihjältrampad av Dr Sugga, som var mycket stressad denna dag och såg knappt Herr Daggmask. Som tur var kom Fru Böckling förbi och beklagade sig för doktorn, som hon alltid gjorde. ”Men varför är du uppe på land?” undrade doktorn. ”Ska inte du vara i vattnet?” Men Fru Böckling kunde inte svara, för hon hade redan dött av syrebrist.

Hillevi Hagel skrattade så att hon flög ur skrivbordsstolen, fast det inte ens var tänkt att bli roligt. Sånt här kunde hon inte skriva. Det kunde missuppfattas av djurvänner. Men snusk gick alltid hem. Lite mat och porr och fula ord var receptet som fungerade.

Direktör Knyppel vältrade sig över julbordet. Köttbullar, sillsallad, små prinskorvar, gravad lax, patéer, simmig gröt, dallrig gelé, spädgris med Gravenstein intryckt i käften. Ah, vilken syn. Direktör Knyppel stönade av njutning och sträckte sig klumpigt efter slarvsyltan. Svetten dröp ur hans feta pannveck, låren skälvde, tänderna skallrade, den uppsvällda buken skrek, direktören skrek, julbordspersonalen skrek, det lackade mot jul…

Hu! Hillevi Hagel blev så upphetsad att hon var tvungen att sluta skriva. Raskt bytte hon tema.

Svälten i Sudan är total
Minnet av ett regn är ett minne blott
Ljuden i ditt öra är död
Saltet på din tunga är inte gott

Sorgliga dikter var inte Hillevi Hagels starka sida. Dessutom var det inget nytt. Billiga poeter hade funnits i alla tider. Nej, Hillevi Hagel ville vara först med något. Sjukdomsromantik kanske?

O, du fagra underhudsfinne. I förkolnade kvisslors landskap vandra vi i skuggan av cystan. Ta min såriga hand, se vageln i mitt öga, känn bölden på mitt ben, dela varet från mina eksem. Hosta mig i bröstet, baka mig i blodplätt, be för mina skorpor, följ mig i min feber.

Allt för vardagligt. Någon myspysförfattare ville Hillevi Hagel inte bli känd som. Hellre skräckmästare. Det fanns det allt för få av. Sanna historier om störda psykopater var ju gammal smörja, men en självbiografi av en dito kunde vara något. Hillevi Hagel kände framgångens rus skena i blodet. Nu visste hon vad hon skulle skriva.