onsdag den 6 juni idag är det onsdag

Kenta fick spel. Köpte elva Koskenkorva och sexti öl och drog till Hökarängen. Svepte alltihop och fick ep-anfall. Fick lägga upp honom på kuddar tills han kvickna till. Borde ha tagit honom till torken men hade inte hjärta att förvärra hans kärlekssorg. Kenta är förälskad i Siwan som har blivit ihop med en snubbe som misshandlar henne. Kenta kan inte glömma Siwan så han förföljer henne som en livvakt och har fått sig ett par smällar på kuppen. Den nya snubben bor i en kvart i Gubbis och har fyra mördare som grannar. Kenta är blind av kärlek. Han fattar inte sitt eget bästa. Han åker dit och knackar på och får stryk och blir biten av snubbens schäferhund. ”Jag älskar henne men jag kan inte leva med en sån dåre.” Kenta kan inte glömma hur han knullade sönder Siwans soffa den där första gången de sågs. Det var jag och Kenta och Siwan och Anita och jag och Anita hade det nussigt i tältsängen medan Kenta bonkade på Siwan. Det var tider och efter det gick det utför. Siwan var mer eller mindre medvetslös varje gång de träffades. Kenta fick sätta på henne livlös och dunka henne i bröstet mellan varven. ”Andas! Andas!” Siwan var i dåligt sällskap och söp en del. Kenta funderade på att skaffa en ny brud, Karin kanske? Men han älskade ju Siwan och jag hade Anita och vi hade det mysigt tillsammans alla fyra. Ibland var Siwan klar i pallet. Då var Kenta på topp. Planerade ungar och bostad och kneg på kontor. Han ville bli en medborgare sa han och det var Siwans förtjänst. När hon var nykter och sminkad var hon riktigt fräsch. Inte lika piffig som Anita, men livsduglig och för Kenta var hon en riktig pingla. Det var i såna stunder som Kenta levde upp. Jag ville inte spräcka drömmen va, hade inte samvete att förstöra hans planer va, men man såg ju att den där bruden var inte i form va, det skulle gå utför, det visste man ju. Kenta och Siwan förlovade sig efter en vecka. Då var det fest. Siwan däckade innan gästerna hade kommit så Kenta fick köra upp ringen i fittan på henne. Man insåg ju att det inte var stabilt läge, men Kenta var lycklig. Han sken och körde i sig åtta helrör. Det var början på slutet för det förhållandet, för sedan den dagen såg man aldrig Siwan nykter. Inte Kenta heller. Han gick ner sig i och med den förlovningen. Som en vän ville man ju inte vara missunnsam, men man påpekade ju vid enstaka tillfällen. Puttade till honom lite, förklarade hur det låg till. Då blev det ett jävla liv. Kenta vägrade inse att hans brud var en alkis. Hon borde ha tagit livet av sig, man borde ju ha hjälpt henne. Men man ville ju inte svika Kenta. Det var bara att hålla god min och stötta honom under de förlamade samlagen. Det funkade de flesta gånger, men Kenta lessnade snart på att inte få respons och drog till stritan och letade upp Corinne och Marinette. Han gick ner sig totalt. Knullade horor och hällde i sig två sjuttifemmor till frukost. Man var ju hjälplös. Man stod ju och såg på va, ens bästa vän havererade va. Det var pyrt va, själv hade man ju Anita att tänka på och man kunde ju inte passa på Kenta hela tiden. Han var under isen fullkomligt, tills den dagen han hajade att Siwan hade träffat en snubbe i Gubbis. Då blev det fart på Kenta. Han shapade upp sig, slutade dricka, slutade gå till stritan, han ville satsa på äktenskapet sa han. Men det var för sent för Siwan flyttade in hos den nya och även om hon fick stryk var hon nöjd för hon fick bärsa och portvin och behövde inte pynta ett smack. Kenta försökte få tillbaka henne. självklart, han är ju människa, han var ju kär. Han gick upp till kåken där snubben bodde. Varje dag stod han utanför porten och väntade. Men Siwan kom aldrig. Han såg inte röken av henne på en månad. Då bestämde han sig för bränna ner hela skiten och grejade en dunk bensin. Jag skulle hålla vakt. Kenta skulle dra upp ett spår bensin i hela trappuppgången, fram till snubbens dörr på femte våningen där Siwan fanns. Men en av mördargrannarna fick syn på oss innan Kenta hann tända på och kom ut med en träpåk och jag hann iväg men Kenta fick fyra tänder utslagna och Siwan fick han aldrig se mer. Det var ödet, sa Kenta. Det var ödet. Det var inte meningen att de skulle leva ihop va, han var säker på det. ”Jag älskar henne men jag kan inte leva med en sån dåre.” Det är tragiskt på ett vis. Kenta var på väg att bli en hederlig svensson med fru och familj. Nu sitter han med Rositan på centan och yrar om Siwan varje dag. Men man har ju inte hjärta att neka honom det va, man är ju polare. Han får sina infall nån gång i veckan. Då drar han till Hökarängen och går bärsärk på Sabis. Man vill ju inte hindra honom. Han måste få ha sitt. Man har ju samvete va. Man får ju slå till honom när han hamnar i koma. Man har ju samvete va. Man är ju människa va.